En månad på DN Sthlm

Omtumlande, lärorikt, bitvis svårt. Det har varit några utmanande och roliga veckor på nya jobbet. Som det brukar vara är rätt arbetssätt och organisation nyckeln till framgång och en sådan är inget man skapar på en kvart. Min bild är att det finns saker att jobba med här – och att vi gjort flera framsteg redan. Veckan som gick fick vi nya lämningstider, redan klockan 15 ska innehållet till morgondagens tidning ligga helt klart för att redigeras. Och här betyder helt klart, helt klart. Bilder, grafik, citatkollar, allt ska vara gjort. Det betyder att större delen av det som ska vara med i papperstidningen måsta produceras tidigare än under samma dag. Och för att det ska vara hållbart i längden krävs det en plan för gärna en hel vecka i förväg, åtminstone i stora drag. Detta kräver hög grad av framförhållning och här har jag själv en hel del att lära. Jag är lyckligtvis omgiven av en hel hög mycket kompetenta journalister som alla vill göra ett bra jobb. Vecka för vecka blir jag lite klokare försöker jag tänka även om jag varje fredag drabbas av lätta panikkänslor när tre tidningar (lördag, söndag, måndag) ska ligga klara klockan 15. Vad gäller webbpubliceringar är det snarare arbetsdagens slut som gäller men även här ska hela helgens "paket" vara färdigt. Parallellt mer allt det planerade ska vi också agera nyhetsredaktion och göra snabb rapportering och ha möjlighet att rycka ut snabbt. Det är många bollar i luften som gäller.

Själva innehållet då? Ja, här är det fortsatt experimenterande som gäller tror jag för att hitta rätt. Snabba nyheter och mer tidskrävande granskningar inom en rad olika ämnen som berör invånarna i Stockholms län och allra helst ännu fler än så. 

To be continued.

Klart: Jag går tillbaka till Stockholmsjournalistiken

Jag ska byta jobb. Om några veckor lämnar jag Fastighetsnytt och Byggindustrin för tjänsten som nyhetschef på DN Stockholm. Jag har fått äran att efterträda Linda Hjertén som ska gå tillbaka till Aftonbladet och satsa järnet på kriminaljournalistik som reporter. Det blir stora skor att fylla men jag ser mycket framemot att få börja jobba med Stockholmsjournalistiken igen.

Det mindre roliga är att jag måste lämna min nuvarande redaktionen. Jag har lärt mig en massa nya saker och träffat smarta och kloka kolleger som jag kommer att sakna hårt. Men som tur är finns alla människor kvar. 

Stockholm är underbevakat

Stockholm är underbevakat. Äntligen sades det högt, av andra mediepersoner än dem som rör sig i mina kretsar. Det var i det senaste avsnittet av Tidskriftspodden saken yttrades, i ett samtal mellan programledare Fredrik Wass och Helle Klein, Thomas Mattsson och Camilla Björkman. Den senare är jag mycket inspirerad av för övrigt, hon har en lösningsorienterad syn på medieaffärer och har flera väldigt bra poänger här. Eftersom hon är med kommer jag nu att lyssna på alla program framöver. 

Men tillbaka till Stockholmsbevakningen. Det är som panelen säger. Sveriges största kommun är sämre bevakad än många mindre. Mitti må vara räddad (av Direktpress) men den journalistiska kraft som är kvar efter den affären är ordentligt decimerad. Det måste finnas utrymme för fler.

Hur ska Direktpress/Mitti bli EN kultur?

Jag vill veta allt om nya Direktpress.

Ja, det är min nya take på det här, att namnet Mitti faktiskt inte blir kvar. Det är mycket känslor i den här sammanslagningen skulle jag tro och där spelar namnet roll. Att välja bort Mitti (trots att det är ett mer etablerat och välkänt namn hos stockholmarna) skulle visa vem som köpt vem. Även om Mitti skulle bli kvar som namn så dyker det nog upp något annat som signalerar att Roland Tipners gäng är köpare och inte uppköpta. 

Jag har massor av frågor kring den här affären men pekar här ut två stora som inte går att komma runt.  

1. Hur ser affären framåt ut? Annonsmarknaden ser knappast ljus ut. Hur ska man dra in mer pengar? Det gör inte spara till vinst. Behåller man de 39 stadsdels- och kranskommuntidningar som Mitti byggt upp, eller tar man bort några? Siktar man på tvådagarsutdelning någonstans? Eller försöker man knyta allt närmare SDR och satsa mer på olika typer av content?

Och hur blir det med den digitala affären? Den har inte varit prioriterad från DP-håll på senare år. 

2. Hur stor ska personalstyrkan vara? Färre än en reporter per edition har varit Direktpress melodi senaste åren. Och minst lika viktigt, hur ska dessa två ärkerivaler till tidningshus först bantas och sedan bli ett, rent kulturellt? Det blir minst sagt en utmaning. 

Under mina år på Direktpress var jag en av de ivrigaste påhejarna av att måla ut Mitti som något vi verkligen inte ville vara. Vi var bättre på allt utom kanske personalpolitik och varumärkesbyggande. Att vi jobbade strukturerat och var noga med att följa upp det vi gjorde för att dra nya lärdomar, nja det försökte vi nog inte heller ge sken av att vara bäst på. Och att alla olika redaktioner inom Direktpress skulle bära en enda kultur? Nja, knappast. 

Men att med små medel göra bra lokaljournalistik var vi verkligen jättebra på ett tag. Och även Mitti, det kan jag säga nu när jag slutar på Direktpress.

Hur som helst finns en gräns för hur liten en redaktion kan bli. Och ju mindre den är desto viktigare blir det att ha nyckelspelare kvar som orkar dra lasset. Joakim Fransson som utsetts till chefredaktör nu när det står klart att Claes de Faire lämnar, har ett hästjobb framför sig som jag ser det. Och inte bara han.

Det tråkigaste med hela grejen är att delar av personalen snart inte lär ha något jobb alls. 

Hoppfullt när det går bra för frilansare

För cirka femton år sedan jobbade vi ihop en kort period på Katrineholms-Kuriren. Hon är också från Julita. Sedan dess kanske vi har stött på varandra någon gång men inte mer än så. I dag träffades vi böjda över varsin barnskridsko som behövde knytas på Östermalms IP. Jag var där med tvillingarna och hon var där med sina barn. Länge jobbade vi på varsin av lokaltidningarna i Stockholm. Hon på Mitt och jag på Direktpress. Nu är ingen av oss kvar. Och efter att ha pratat med henne en stund verkar hon ha hoppat av på grund av liknande skäl som jag. Det blir svårt att slita på med allt när tron på företaget och verksamhetens inriktning börjar svikta. 

Mer glädjande var att hon fortfarande jobbar med journalistik, som frilansande reporter med en bred palett av uppdragsgivare (eller snarare köpare). Sådant gör mig alltid glad, när duktiga journalister hittar nya bra sätt att fortsätta jobba med just journalistik. Vi enades om att lokaljournalistiken trots allt är något extra – och att den förtjänar det bästa. 

Tänk om den kunde nå en ny storhetstid istället för denna nedförsbacke som råder nu.